Sedan den nya tv-serien om Sherlock Holmes visades, den brittiska med modern tappning som utspelar sig i nutid, har jag blivit intresserad av att läsa böckerna. Jag måste säga att jag fastnade direkt för stilen och för att det man gillar i serien (Holmes personlighet och metodik) faktiskt är likadana i böckerna som i serien. Jag trodde att det mesta var överdrivet för att locka dagens publik.
Men en sak som jag blir lite upprörd över i boken är hur relationer beskrivs. Ni få som kan tänkas läsa mina reflektioner kommer att märka att relationer och sex, och sociala konventioner i det området, är återkommande teman i mina funderingar.
Så, visst att man ändå alltid vetat att folk förr gifte sig av politik och på grund av pengar, men jag har väl ändå tänkt att rent ytliga aspekter som utseende ändå inte spelade in så mycket. Och fram mot början av 1900-talet tycker man ju ändå att saker som känslor och någon form av tillgivenhet (om än inte kärlek) också spelade in i valet av partner. Men så är visst inte fallet. En novell som jag läste idag handlade om en man och hans familj, och han beskrev att han mötte sin fru i Brasilien och gifte sig med henne efter några veckor. Och varför? För att hon var vacker! Någon annan anledning gav han inte. Efter några år märkte han att de inte hade något gemensamt och han hyste inte mycket kärlek till henne längre. Nähä. Konstigt. Låter man bara kuken/fittan styra valet av partner så vaknar man ju upp bredvid en främling och undrar vad fan man gör där, så fort smekmånaden är över. Och i en annan novell jag läste igår så var det en annan man som gifte sig med en "otrolig skönhet", och när hon väl kommit in i medelåldern och inte längre var snygg så tappade han intresset. Konstigt det också, inte sant? Söker man ytlighet så få man ju ytlighet.
Jag vet inte ens varför jag fortsätter att bli upprörd över sådana saker, över folks ytlighet, över hur folk inte fattar att det som faktiskt är det viktigaste i en partner är hur personligheten är. Och det oavsett om det ska vara en pojkvän/flickvän eller bara en kk. Tycker man inte om någon särskilt mycket så anstränger man sig ju inte heller direkt i sängen för att tillfredsställa den andra, och då blir ju sexet antagligen helt värdelöst när spänningen lagt sig (vilket den ofta gör efter de tre första dejterna). Och att se efter hur sexet i ett förhållande är, är lite som att ta tempen på förhållandet. Bra sex tyder oftast på att personerna trivs bra med varandra och mår bra, medan dåligt eller obefintligt sex är tecken på att det finns en del olösta problem i förhållandet. Problem som ingen av parterna antagligen kommer våga att ta upp.
Jag vet inte. Jag trodde att det här med ytlighet var en modern företeelse. Att nu när man inte måste "gifta sig för livet", så kunde man välja och vraka om vem man vill ha i säng, och att kraven på utseende då mer kan spela in. Att man tänker att en smal och snygg partner automatiskt är bra i sängen, och att det är där man vill ha den, och inte någon annanstans. Men att när man förr gifte sig för att faktiskt bo ihop med personen resten av livet, som var konventionen, så skulle man inte ens fundera över utseendet utan mer se på hur personen faktiskt för sig i livet. Att man skulle se på hur personen beter sig, personens rykte, och andra sådana saker som kunde spela in i ett gemensamt liv. Men ytligheten är kanske lika gammal som mänskligheten.
Nåja. Nu lugnar vi ned oss med en kopp varm choklad och tänker inte mer på det här idag (eller de närmaste tio minuterna iaf).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar